Hellings hörna

Jag passerar kommungränsen, och därmed ett av de trevliga monument som numera längs infartsvägarna från alla väderstreck hälsar Uppsalabesökaren ”Välkommen hit – välkommen hem”. 

Det känns fint. Här i Uppsala är jag född, och här har jag levt hela mitt liv. Men, när jag bara minuter senare når de centrala delarna av staden i mitt hjärta är det genast något som känns fel. Det ligger något ovälkomnande, något aggressivt i luften. Men vad? 

En snabb blick på kommunhusets fasad och jag förstår plötsligt vad det är som oförklarligt nog sprider en kastvind av iskyla, trots att jag befinner mig i Sveriges kanske gladaste och ungdomligaste städer: Det är Uppsala kommuns logotyp-lejon som får mig att haja till! Jag möts ju av en symbol som inte alls säger ”Välkommen hit”. Det här är en symbol som säger motsatsen: ”Fuck off”! Eller, i bäst fall, ett misstänksamt: ”Tro inte att du självklart är välkommen hit, eller ens är… välkommen hem.” 

Jag hajar till, trots att det nu gått sex år sedan det nya arga lejonet ersatte det tidigare som inte var argt utan mer neutralt, ja nästan lite spexigt med sin fladdriga hållning.

Jag ser det nya förbannade lejonet på storbildstavlor, på kommuntjänstemännens tjänstebilar som puttrar flörbi. Jag skäms. Trampar på gasen för att nå hemmets trygga vrå. Men även där är den ju – igen! Jag har fått hem papper från dotterns rektor. Hon vill att jag ska läsa och underteckna att jag accepterar skolans trivselregler. Pappret – med trivselreglerna – pryds av ett lejon som säger: ”I hate You!” 

Jag nyper mig i armen och undrar, på riktigt fullkomligt oförstående – hur år det möjligt att just vår kommun ville ha en aggressiv symbol? Vi lever ju i en av de mest välmående städerna i ett av världens mest välmående länder. Uppsala fullkomligt strålar på prispallarna i de olika rankningarna över städer det är bra att bo i: Årets klimatstad, Årets cykelsstad, ja år 2021 utnämndes Uppsala av tidningen Dagens Samhälle rentav till ”Årets superkommun”.

Vi har låg arbetslöshet, två av världens mest kända och anrika universitet. Ett studentliv som resten av landets universitetsstäder avundas. Vi växer så att det knakar i Fyrisåns stenlagda kajer. Tusentals människor från hela landet – och även omvärlden – slåss om att få köpa eller komma först i hyreskön till någon av de fina nya lägenheter som byggs här varje år. Vi har Nordens pampigaste domkyrka från 1200-talet och ett av landets häftigaste bostadsområden – Rosendal – från just nu. Men – som främsta symbol för vår extremt populära plats på jorden väljer vi… ett tvärförbannat lejon! 

Frågan känns kort sagt surrealistisk: Hur kunde en av världens mest framgångsrika, roligaste och avspända städer välja en symbol som inte utstrålar självsäkerhet och livsglädje utan – motsatsen: Ilska, rädsla och dåligt självförtroende? 

Vilka var de som valde vår nya symbol? Klev Gustav Vasa upp ur sin imposanta grav i Domkyrkan och efterfrågade en fientlig symbol gentemot ärkefienden Kristian Tyrann? Bjöds gängkriminella och MC-gäng in att vara en del av remissunderlaget? De är ju kända för att lägga stor vikt vid symboler som gör alla andra än den intatuerade kretsen rädda. Befolkades juryn av medlemmarna Nordiska Rikspartiets talesperson för återvandringsfrågor? Eller kanske av Stefan Hanna och hans sovstadsvänner, som hellre vill att lärdomsstaden minskar i befolkning, än ökar? Av människor som vaknar varje morgon och ser sin omgivning som ett hot, istället för en möjlighet? 

Men finns det inte skäl till oron över samhällsutvecklingen, frågar kanske vän av ordning? Jo. Det är oroväckande med Rysslands anfallskrig i Ukraina. Och det är ännu mer oroande att 35-åriga Uppsalabor som inte vill tjäna långsamma cash som alla vi andra i stället väljer att betala 14-åringar för att skjuta andra Uppsalabor i huvudet. Det är fruktansvärt. Det gör alla normalciviliserade människor illamående av frustration. 

Men – som 70-talist och med Olof Palme-marinerad framtidssoptimist tror jag ju att vi – medborgarna – både kan och kommer att lösa även allvarliga problem som dessa. 

Eller… är det nu jag ska inse att min tid – min generations tid – att sätta avtryck på jorden är förbi? Att samhället från och med nu kommer att styras av människor som räds framtiden, och inte av oss som ser fram emot den? 

Dagen efter lämnar jag Uppsala, åker till kontoret i Stockholm. Jag tittar på flaggorna med Stockholms stadssymbol – S:t Erik, framtagen 1961 av konstnären Karl-Erik Forsberg. Helige Erik ser möjligen lätt allvarlig ut – seriös, kan man säga – men absolut inte arg. 

Än så länge, får man väl tillägga. Även stockholmarna – invånare i världens 24:e mest ”liveable city” enligt en rankning från 2023 – skulle ju när som helst kunna drabbas av så pass dåligt självförtroende att de hellre vill att utsocknes ska frukta dem, än älska dem.